Som en saga fast på riktigt
Det händer så fina saker i mitt lilla liv och jag älskar varenda minut av det.
Jag bor visserligen så gott som tillsammans med mannen jag älskar och inom snar framtid gör jag det även på riktigt.
Och det känns bara helt rätt.
Det är så här livet ska vara helt enkelt.
Vardagen har smygit sig in även hos oss, men det fina är att även den är nice.
Visst kan vi småträta, misstolka och bli smått irriterade på varandra (vi är ju inga helgon direkt) men det blir aldrig något stort av det hela eftersom vi alltid pratar om det som inte känns bra.
Och just nu i denna corona pandemi så kan jag väl säga att vi testar våran relation eftersom bägge är hemma.
Och det funkar väldigt bra måste jag säga.
Kärlek och respekt är fina grejer det!
Förr hade jag nog lagt in en fras här om att....han gör mig hel eller något.
Men vet ni vad det fantastiska är??
Jag var inte trasig när vi träffades.
För första gången i mitt liv var jag en hel, väldigt trygg och stark kvinna som jag byggt upp alldeles själv sedan jag blev drogfri, när jag gav mig hän åt en riktig relation.
Visst drar jag på lite sviter från mitt tidigare liv och dom kan vara lite tuffa för oss bägge ibland.
Men i det stora hela är jag trygg i mig själv nu mot hur det har varit.
Skulle denna relationen inte hålla av någon anledning så skulle jag nog kunna hantera det utan att kliva ut igen eftersom jag dels har en person jag tycker väldigt mycket om att falla tillbaka till nämligen mig själv.
Och möten, gemenskapen som jag vet alltid kommer finnas där hur lång tid det än går.
Jag har människor här och nu som jag delar min vardag med och jag mår gott av det.
Jag har min bästaste vän som jag vet finns dygnet runt om jag behöver henne.
Känner mig trygg och lycklig och tänker låta mig vara det.
Jag är värd det.
Peter gör mig så otroligt lycklig på alla sätt och vis, han respekterar mig och vi kompletterar varandra på ett underbart sätt.
Han är min soulmate.
Och jag älskar honom med både kropp och själ.
Jag är ju sjukpensionär och tycks äntligen fatta varför.
Tog lång tid för Mayr att greppa det.
Men nu har jag landat i det och tänker inte utsätta mig för sådan stress igen.
Jag pallar inte det och inser idag att det faktiskt är ok.
Är ingen sämre människa för det.
Mina dagar fyller jag med så mycket livsglädje jag bara kan på ett sätt många skulle tycka är bedrövligt tråkiga tror jag.
Är ute i skogen och promenerar eller joggar.
Vi bor ju på landet och bara det är njutning.
Har ju även fått lite nya intressen (eller besattheter) som att baka och plantera blommor och ätbara saker.
Helt nytt för mig men ack så roligt!
Är väl lite av en housewife och jag älskar det.
Att ta hand om hemmaplan när han är i skolan (och sen till jobbet hoppas vi) gör mig lycklig helt enkelt.
Sen trivs ju Peter och jag så otroligt bra i varandras sällskap i vad vi än gör nästan.
Spelar ingen roll om vi har roligt eller tråkigt liksom.
Hade jag varit den person jag är idag och om möjligheten funnits när jag fick barnen så skulle jag VALT att stanna hemma med dom.
Det är ju så här jag vill leva känner jag.
Behövde bara ta en liten krånglig omväg på en sisådär 43 år för att hitta hit.
Men nu blev det som det blev.
Har ju fått en andra chans i livet med mina underbara killar som jag nu njuter av att ta vara på.
Mina älskade fina pojkar!
Som jag numera har nästan runt knuten nu.
Jag har ju även gjort ett val att flytta tillbaka till hemstaden nästan.
Och det var ingen självklarhet när Peter och jag träffades kan jag lova.
Som jag skämdes vid tanken på att se folk som kände den gamla skeva Renata.
Men där har jag tänkt och känt om.
Jag är stolt över den jag är idag.
Så oerhört långt ifrån den jag var för några år sedan.
Känner inte längre att jag behöver bevisa konstant för hela omvärlden att jag förändrats sen jag blev drogfri.
Behöver inte aktivt jobba på att få folk att acceptera mig utan får respektera att en del varken vill eller kan se förändringarna.
Kan bara stolt fortsätta som jag gör.
Och idag kan jag gå med huvudet högt inne i affären och det känns väldigt skönt.
Jag vet att jag kommer få göra ytterligare några gottgörelser med tiden här i krokarna, men det kommer tid till det med.
Just nu tänker jag lägga fokus på att vara fruktansvärt lycklig vilket kan vara ännu ett av dom bästa besluten jag tagit i livet.
Och jag är mycket väl medveten om att INGET av detta skulle vara möjligt om jag inte var drogfri.
Så jag tänker fortsätta på denna vägen.
Så är det bara!