Att landa i en sorg
03.57 slår jag upp ögonen och kan inte somna om, suck!
Jag drömmer mycket just nu märker jag. Oroligt.
Vaknar kallsvettig, och tror inte det bara det beror på förklimakteriet.
Misstänkter att min kropp håller på att bearbeta en relation som jag trodde var typ bearbetad och klar redan.
Jag vet inte riktigt varför det kommer nu och så starkt.
Det var ingen sund relation på något plan.
Vi var aktiva och det gjorde ju inte saken bättre.
Men det förenklade heller inget.
Jag tog så otroligt mycket stryk då.
Inte bara fysiskt utan psykiskt oxå.
Och jag minns att jag tittade på brottsjournalen förra veckan om en tjej som blev brutalt misshandlad, och det öppnade och drog igång något i mig igen.
I rasande tempo.
Minnen,känslan,skammen,förnedringen, ja allt rusade i kroppen på mig bara sådär.
Så jävla jobbigt.
Och det har på något plan suttit kvar sen då.
Jag fattar att sånt här tar tid att "komma över" och jag är så otroligt tacksam att jag valt att vara öppen om det.
Speciellt här hemma med min pojkvän.
Och jag är så trygg med honom att det kändes lite som att min kropp kände att nu var det dax att bryta ihop.
Och det gjorde jag igår.
Jag överväldigades av en sån extrem stor sorg över att jag utsatte mig själv för detta.
Anledningen spelade just då ingen roll utan jag sörjde.
Rejält.
Och det var nog första gången.
Och hela tiden fanns Peter där.
Mannen i mitt liv öppnade sin famn och lät mig sörja i min takt i den.
I timmar grät jag och jag trodde verkligen inte att det skulle ta slut.
Och jag är så oerhört tacksam att han vet allt om mig så jag egentligen inte behövde förklara.
Fick bara helt enkelt bara vara ledsen.
Och det var jag.
Men att kunna prata om det känns bra.
Herre gud vad det inte skulle blivit bra om jag hållt det inom mig.
Efteråt var jag så totalt tömd på energi, men samtidigt så mycket lättare i själen.
Att vara i en så fin relation jag är i nu är stort för mig.
Utan lögner, utan masker.
Få vara älskad för den jag verkligen är.
Och att älska själv.
Att känna tillit.
Jag har ju kommit att tycka mycket om mig själv nu i drogfriheten, men har man blivit matad en längre tid med att man är totalt oälskbar så är det en känsla som är svår att släppa.
Tydligen svårare än jag trodde.
Och det får väl vara lite orolig sömn på drömftonten ett tag.
Det släpper ju, det vet jag.
Det är redan på väg.
Jag vet om och känner att jag är älskad.
Av många.
Och mig själv.
Det känns väldigt fint ❤