Att hitta hem
Känns som mitt huvud ska spricka lite av alla tankar jag har som jag inte skrivit av mig på länge.
Jag borde verkligen blogga varje dag känner jag, för min egen skull.
Men nu är jag här so let´s go!
Skulle vilja skriva massor av åsikter om detta "fantastiska" corona virus som kommit till oss och vänder minst sagt upp och ner på världen.
Men jag orkar inte känner jag.
Har varit sjuk och i lite karantän för att inte sprida vidare i onödan.
Nu känner jag att det är dags att kliva ut i verkligheten igen och kanske träffa lite folk.
Om det finns några kvar där ute såklart, för det känns nästan lite zombie stuk på världen tycker jag.
Japp detta bli spännande att följa i alla fall och se vart det tar vägen.
Min älskade man och jag har haft lyckan att vara sjuka tilsammans här hemma.
Det har gått över förväntan bra faktiskt.
Vi är ju även nyförlovade och det känns fantastiskt bra!
Alltså denna relation är den finaste jag nånsin har upplevt.
Det är ju det här med att vara totalt fri från dessa sinnesförändrande substanser som ändå funnits med mig sen tidig tonår och påverkat mig på ett eller annat sätt.
Både bra och betydligt sämre i olika perioder.
Men nu när jag är helt clean så tar jag in och även till mig alla känslor på både gott och ont.
Men jag märker att det oftast blir på gott och väldigt fint hur jag än försöker i mitt lite skeva huvud vända och vrida på saker och ting ibland.
Jag är ju en beroende och vi ju vana oftast vid lite kaos ikring oss.
Men nu....
Jag har sån oerhörd frid i själen och det påverkar ju såklart alla mina relationer på ett positivt sätt.
Jag känner att jag inte behöver kämpa för att ha ett bra förhållande med Peter.
Det bara är det helt enkelt.
Ingen kamp eller osämja.
Visst kan det bli missförstånd och lite fel ibland, vi är ju männskliga.
Men i det stora hela upplever jag idag något jag bara läst om och tänkt, det där vill jag också ha.
En man som älskar hela Renata precis som hon är.
Rakt upp och ner.
Det är så fantastiskt fint.
Och jag älskar honom precis som han är.
Rakt upp och ner.
Och vi kommunicerar när något blir galet vilket gör under har jag märkt.
Då slipper man gå och tycka, tro och tänka massa galet.
Och som vi skrattar!
Att jag skulle träffa en man med samma skeva humor som mig känns toppen minst sagt.
Vi låter varandra få vara känsliga och det är för mig så skönt att ibland bara få låta tårar rinna helt utan anledning egentligen, men bara få vara ledsen och omhållen tills det känns bättre är så otroligt skönt.
Jag har bearbetat mycket av allt som hänt i mitt liv, men ibland blir jag bara lite sorgsen.
Och jag får vara det.
Det är fint tycker jag.
Peter gör mig så otroligt lycklig på precis alla sätt och vis.
Han är min pusselbit och den jag vill dela mitt liv med.
En jobbig sak i mitt liv är det här med sömnen.
Ända sen jag blev drogfri för sisådär 832 dagar sedan, så har jag inte fått ordning på sömnen och det tar ut sin rätt känner jag.
Sover i snitt 5 timmar per natt och ibland mindre.
Det är rätt jobbigt.
Äter ju antideprissiva nu som vi precis har fått öka lite för att när jag är slut så gråter jag och jag gråter väldigt ofta och väldigt mycket.
Vilket är skitjobbigt när jag inte har något konkret att egentligen gråta för.
Men jag måste säga att jag fått bra hjälp från öppenpsykiatrin och nästa vecka har jag fått en lite halv akut läkartid så vi kan diskutera sömnen.
Eller snarare sömnbristen.
Det är ju inte helt enkelt för jag vill verkligen inte stoppa i mig vad som helst av goda skäl.
Men får jag inte börja sova nångång detta millenium kommer jag bli galen känns det som.
Men det kommer att lösa sig, det är jag övertygad om.
Det gör det mesta här i livet tycker jag.
Om man bortser från sömnen så mår jag väldigt bra och är väldigt lycklig just nu på den plats jag befinner mig här i livet.
Jag har äntligen hittat hem.
Happy housewife på landet!