On the road again
Åh herrejävlar vad det har varit synd om mig 😂
Nu snackar vi självömkan på hög nivå.
Måste vara nån influensa av något slag för det jobbigaste har varit febern.
Första natten yrade jag upp o drack vatten o drog stortån i fåtöljen allt vad jag orkade så nageln sprack på mitten o jävlar vad det blödde o gjorde ont!!
I några minuter ångrade jag nästan mitt val att bli drogfri o övervägde tungt att börja med morfin åtminstone...uhh va ont det gjorde.
Och vilka skeva tankar jag fick.
O 39 + i feber var ingen rolig kombi.
Men jag var så slut så ja grinade mig till sans.
Och skrattade om vart annat 😂
Smärtan gick ju lixom över till slut.
O dan efter gick smarta Renata till jobbet för Alvedonen gjorde ju att jag kunde stå på benen.
Ett tag....Typ...
Visste ju knappt vad som var bak o fram på jobbet.
Så när jag släpade mig därifrån så var jag minst sagt slut.
Uhh det gör jag aldrig om!!
Hoppas jag 😉
Och tån värkte aningens kan jag lova.
Så nope aldrig mer till jobbet med hög feber.
Det är så underbart att jag numera iaf lär mig något av mina misstag.
Har inte direkt fallit sig naturligt förr.
Efter att ha sovit ett par timmar var det dags att kravla mig till busstationen o hämta Oscar min äldsta son.
Det såg nog intressant ut på alla sätt och vis för satan va det värkte i heeeela kroppen 😖
O svetten rann av mig.
Men det var så värt att få ha honom hos mig i helgen o nu snackar vi riktig vardag.
Det var ju några år sedan jag var sjuk tillsammans med barnen lixom.
Har ju bara behövt tänka på mig själv ett par år o de blir minst sagt lite annorlunda.
Nu har ju jag o barnen en väldigt skämtsam jargong om väldigt mycket.
O tur är väl det för det förekom ganska mycket skratt i helgen när jag försökte få lite empati för att jag var så sjuk.
Karma mamma, It's karma blev det stående svaret 😂😂
Kloka underbara roliga unge ❤
Men nu, peppar peppar mår jag bättre o även om nageln håller på att lossna på stortån så gör det inte ont (än😂)
Tänker iaf gå till jobbet imorgon om jag känner mig som nu.
Vetti fasen va ja haft/har för skit men att vara ynklig o sjuk är så inte min grej alltså.
Men dom här dagarna har jag gnällt för ett år framöver so i'm Good.
Jag känner en stor tacksamhet till att jag faktiskt kan vara med i livet ännu o få ha ont o få vara sjuk o gnälla utan att känna att jag vill döva o knarka på det.
Mycket går över av sig själv till slut om ja resonerar lite klokt med mig själv o härdar ut med lite gnäll.
Fasen jag är ju inget helgon utan helt mänskliga har jag insett.
När jag väl tänker efter är jag en rätt klok kvinna ändå 😉
Och tacksam för att allt är hanterbart i slutändan ändå 🙏