Udda & ensam
I hela livet har jag känt mig udda utanför och ensam.
Fast jag har haft vänner o delvis varit rätt social till o från under många år.
Vi hade temat ensamhet på mötet idag o nu ligger jag o reflekterar över hur det alltid varit och kännts.
För att kunna slappna av och kunna känna mig som en människa i tillvaron med andra har jag alltid behövt något avslappnande.
I yngre år drack ja hyfsat ofta o mycket, men alkoholen var aldrig min vän.
Tyckte inte om hur jag mådde på det.
Eller hur jag blev.
Tjack o piller kom in väldigt tidigt av många anledningar.
Utan det är jag övertygad om att jag inte ens hade levt utan förmodligen medvetet avslutat mitt liv som väldigt ung.
Piller framför allt dominerade mitt liv under många år.
Fick ju mängder benzo utskrivet från alldeles för tidigt ålder kan jag se nu.
Och känslan av hur avslappnande dom gjorde mig och dövade var ljuvlig.
Länge.
Tog tjack pararellt men det tog allt några år innan det vann totalt.
Även om jag blev förälskad direkt.
Lögner har alltid funnits med i livet.
För att kunna vara med för att inte hamna utanför för att kunna knarka ifred.
Har nog ansetts som väldigt knepig människa för ingen har förstått eller riktigt veta om det.
Men alla lögner dövades med mer knark.
Som gav mer lögner o så startar ju hela jävla karuseller till liv i många år.
Kan verkligen säga att innan jag gjorde steg arbetet så hade ja inte en susning om att det ens gick att leva ett liv utan lögner.
Att gottgöra människor är ett av de svåraste men finaste jag gjort.
Inser att jag fortfarande har många kvar, men jag har kommit så långt att jag vet att jag kommer ta alla jag kan i framtiden.
Det sker hela tiden.
Nya dörrar öppnas oxå och jag hanterar det på ett bra sätt idag.
Jag har ju verktygen och använder precis alla.
Jag har gjort Så många illa med åren inser jag.
Mest illa har jag gjort mig själv och kunnat förlåta mig.
Så ingenting är omöjligt idag.
Jag är idag mycket medveten om mina defekter och det gör oxå livet lättare att leva.
Att jag kan lyfta fram dom och fejsa dom.
Nu känner jag att ja kom lite på sidetrack här 😜
Så mycket som jag vill säga o som poppar upp i huvudet.
Men det underbara är att jag inte längre vill döva mig.
Jag var 38 när jag tog beslutet att stoppa nålen i armen för första gången.
Inget annat hjälpte längre.
Livet var en stor röra och jag ville bara bort.
Så trött på ensamhet o utanförskapet o udda känslan.
Sista åren valde jag ensamheten.
Orkade knappt se andra pundare.
Men sen kom min botten.
Och vändpunkt.
Jag valde behandling själv.
Även stegarbete, och har man gjort det rätt grundligt så känns det tamefan i hela kroppen om man ljuger o det kan både vara frustrerande och väldigt skönt.
Best descision ever!!
Idag har jag rensat ut största delen av mitt liv tack vare stegen.
Vilket gör att jag orkar leva, kan vara glad, och VILL leva framför allt.
Och idag känner jag mig aldrig nånsin ensam.
Dom gånger jag gör det har jag själv valt det och det känns helt ok.
Jag är så otroligt social på jobbet och älskar det verkligen.
Då är det rätt skönt att komma hem och bara vara ensam ibland helt enkelt.
Får aldrig panik över det längre.
Ensamhet skrämmer mig inte längre så länge jag inte isolerar mig.
Är noga med att inte göra det för då blir det långt ifrån bra det är jag medveten om.
Då ringer jag någon ❤
Men egenvald ensamhet är rätt gött dessa dagar 👍😉