Beroende
För ungefär 5 år sedan så levde jag fortfarande familjeliv med barnen varannan vecka.
Hade hund 4 katter fin bil en stor fullmöblerad femma, ja jag hade det mesta man kan önska sig tror jag.
Menjag var samtidigt en väldigt väldigt sjuk människa.
Beroendesjukdomen styrde mig totalt i mina beteenden.
Levde i så många olika lögner så det är inte klokt.
Men för mig var allt verklighet.
Även om jag ser hela bilden av mitt liv nu så har jag fortfarande svårt att förstå att det var jag som skapade alla lögner.
Det är riktigt otäckt hur långt vi beroende människor kan gå för att få vad vi vill ha.
Eller för att få knarka ifred.
Ingen annan människa betyder något i slutändan.
Inte ens barnen.
Det tycker jag säger rätt mycket om sjukdomens kraft.
Ingen runtom mig förstod egentligen hur långt gången jag var i piller och amfetamin träsket förstår jag nu.
För ca 4 år sedan satte jag nålen i armen för första gången men då gick det snabbt utför och jag kunde inte längre dölja att jag var en knarkare helt enkelt.
Ville inte dölja eller orkade inte längre.
Känns som jag på någon nivå i till större delen av livet kunna på något jäkla vis "finknarka" eftersom jag sen rätt tidig ålder fick massa mediciner utskrivna från psykiatrin.
Och andra läkare för massa olika, o många påhittade krämpor.
Alla visste ju att jag "medicinerade" men jag åt ju så otroligt mycket mer än vad jag fick utskrivet och blandade med tjack efter tiden.
Min hjärna har varit så luddig i så många år.
Så sjuk i huvudet så det är helt galet.
Och alla lögner som fick byggas på o byggas om för att passa mitt leverne.
Självklart gick inte det att dölja till slut och jag behövde ju döva känslor kraftigt för att ens orka existera.
Vilka jäkla kamper jag har haft med mig själv och mitt samvete som jag till slut inte orkade ha längre.
Så att börja injicera var det bästa alternativet antar jag att jag tyckte.
Minns ju inte riktigt.
Men jag ville bort från allt och alla.
Bort från lögner bort från människor speciellt dom som stod mig nära.
För då behövde jag ju inte förklara något.
Eller behöva ljuga mer.
Strålande idé.
Tog inte många månader innan allt jag ägde var borta.
Inklusive mina älskade barn som jag bara avskrev mig vårdnaden om.
Lättad för att jag inte behövde ta ansvar mer.
Jag lixom fejdade ut bara.
Nu fick jag äntligen vara ifred med mitt sjuka jag.
Behövde inte må dåligt för att jag bara tänkte på mig själv.
Jag bara lämnade ALLT.
Precis ALLT.
Det var jag och knarket då.
Sen började det riktigt hårda helvetet.
Men det skriver jag om nån annan gång.
Men det var då.
Jag är inte längre där tack o lov.
Jag tog mig ur det och överlevde på cupen.
Det är fanemig fantastiskt.
Och med tiden städar jag upp mitt liv.
Hela livet steg för steg.
Gottgörelser är tufft men skrämmer inte längre livet ur mig.
Det viktigaste för mig är att jag förlåtit mig själv.
Och accepterat att jag inte är bara en helt allmänt knäpp störd och galen person utan att jag faktiskt har en beroende sjukdom.
Och har varit det i hela mitt liv.
Och det förklarar så otroligt mycket och har även gjort att jag kan gå vidare i livet med lättare steg.
Så oerhört tacksam att jag hittade till programmet och NA 🙏
Jag har fått ett nytt liv en ny chans vilket verkligen inte var en självklarhet och det är jag mycket medveten om.
NAIOU ❤