Drömmar

Drömde att jag jagade ruset igen.

Doften av tjacket sticker lite i näsan än.

Ingen ovanlig dröm men den är dryg för den är alltid så verklig.

I början av drogfriheten fick jag hyfsad panik av dessa drömmar för jag var verkligen tvungen att känna och tänka efter en bra stund för att inse att det bara var en dröm.

Vore väl konstigt om kroppen bara klippte sina starka minnen ifrån användandet efter så lång tid.

Och dagtid kan jag ärligt säga att det är ytterst sällan,nästan obefintligt att jag ens tänker på knark.

Så att hjärnan snurrar nattetid är något jag lärt mig leva med och hantera.

Men det är alltid samma drömmar, samma känslor.

Panik ångest rädsla ensamhet.

Jag letar, jag väntar.

Det river av ångest i hela kroppen av längtan efter en dos.

Denna eviga väntan känns värst.

Maktlös är jag nånstans och väntar.

Svettig. Gråter. Skriker.

Känner mig långt ifrån mänsklig.

Sen har jag det äntligen i darrande händer.

Känslan är så sjukt verklig.

Proceduren med att hitta nånstans att sticka.

Den kalla nålen.

Men när ja ska skjuta i mig vaknar jag alltid. 

Varenda gång.

Sjöblöt och med hög puls.

Känner mig totalt slut.

Men nu är jag så van vid denna dröm och vet att det är allt det är, bara en dröm.

Kanske lanar den av med åren kanske inte.

Men det viktigaste för mig är att jag lärt mig att detta just är en dröm och inte en riktig verklig längtan.

När jag rycks ur drömmen kan ja direkt andas mig tillbaka till verkligheten och det går snabbt.

Så dessa drömmar skrämmer mig inte längre men dom är väldigt intensiva och får mig verkligen inte att på något vis längta tillbaka.

Jag är så totalt färdigknarkad.

Inifrån och ut.

Det är känslan som alltid vinner i mig.

Även i mina drömmar.

En dag i taget tänker jag fortsätta på denna vägen och jag gör det med glädje och tacksamhet för jag vill helt enkelt fortsätta leva detta fantastiska liv jag har nu 🙏