En liten dipp
Man kan inte alltid vara på topp.
Så enkelt är det.
Har ju faktiskt en gång i tiden varit totalt utbränd.
Fanns ju flera orsaker till det och en bidragande faktor var ju mitt drogande.
Men även om den ekvationen ej finns kvar så måste jag verkligen tänka mig för känner jag.
Jag mår ju väldigt bra i grund och botten och inser att det är därför jag nu ser tecken på att jag måste varva ner på mitt tempo innan jag bränner ut mig igen.
Jag märker att tanken kommer oftare att dra mig ur saker jag egentligen vill göra.
Nu menar jag inte jobbet, för där har jag redan bestämt mig för att vara mer ledig.
Nu pratar jag om andra roliga saker som att umgås hitta på saker med andra eller kalas eller andra tillställningar.
Det krävs ork till sånt oxå även om det är "bra ork".
Är jag med i nån grupp som planerar nåt tex på Messenger så blir det så rörigt för mig nu.
Ett virrevar av ord lixom och jag kan inte ta till mig nåt riktigt känner jag.
Det är väldigt jobbigt för jag vill ju verkligen vara med o planera men orken finns inte.
Och det är en varningsklocka för mig.
En vän sa till mig att vi blir glada bara du kommer och det både värmer o hjälper.
För det absolut sämsta jag kan göra är att börja dra mig undan.
Börjar jag med det så kommer jag till slut isolera mig och då blir inget bra.
Kan nog ärligt säga att isolering är min största skräck här i livet.
Nu pratar jag inte om självvald ensamhet för det behöver jag, utan om total isolering från omvärlden.
Så levde jag sista åren i det aktiva o ja minns den känslan väldigt tydligt.
Ren tortyr o skräck.
Dit har jag ingen som helst önskan att återvända.
Men idag är jag så medveten om hur jag ska göra för att inte hamna där och en av sakerna är att jag framför allt sätter ord på detta.
Och berättar hur jag känner istället för att göra det som jag gjorde förr och lixom zoomade successivt ut mig själv från omvärlden.
För att jag då saknade både livsglädje o gnistan till livet.
Nu har jag den och VILL vara med på kartan för att jag helt enkelt älskar att vara det.
Så jag får helt enkelt vara lite "inte med helt i huvudet" och förstår att folk runt omkring mig verkligen vill ha mig med ändå o faktiskt tycker om mig.
Och jag kan tänka o känna så och det är förbannad skönt.
Jag tänker inte för allt smör i Småland dra mig undan och bli eremit igen.
Jag behöver hitta mer balans i tillvaron och det jobbar jag på nu.
Men jag känner inget motstånd till att gå på möten och det är jag så tacksam för.
För den dag jag börjar känna så är något galet.
Nej jag måste helt enkelt dra i handbromsen för vissa saker för att orka andra.
Och jag kan se tydligt hur jag måste göra.
Jag har en plan o tänker följa den.
Känner inga depression känslor men trötthet i huvudet.
Och eftersom jag har livsglädje i livet så kan jag lösa detta oxå med tiden känner jag.
Jag är inte orolig på nåt plan eftersom jag inte döljer på nåt sätt hur jag känner.
Det gjorde jag alltid förr.
Så med lite förändringar så kommer allt skutan Mayr att vända inom kort 🙏😉
