Att öppna den där dörren...

Fattar att jag byggt upp en hyfsat stark person ändå nu när jag ligger här och går igenom känsla efter känsla och ändå inte har en endaste önskan att tända på. 

Jag har så enormt mycket känslor inom mig just nu att det känns som jag sprängs lite. 

Jag är arg. 

Jag är besviken. 

Jag är ledsen. 

Jag är väldigt mycket av allt just nu. 

Mycket av dessa känslouttrycken kommer såklart av att jag känner mig jävligt slut. 

Och jävligt mänsklig. 

Verkligheten har knackat på dörren sen den dag jag blev drogfri och längs med vägen har jag successivt öppnat den på vid gavel på både gott och ont. 

Mest gott tror jag för hur jäkla jobbigt det än är att känna så föredrar jag det framför att inte göra det. 

Helt klart! 

Men det har allt varit stor träning på detta. 

Det är inte alltid jag reagerar så här starkt när saker o ting händer runt omkring mig när det gäller saker jag inte kan påverka.

Men nu är jag oerhört trött i själen och då tycks jag reagera väldigt starkt på väldigt mycket.

Och tar säkert i lite extra på det. 

Så tacksam för mina vänner som orkar ta mig för den jag är just nu ❤️

Och att jag har den underbara gemenskapen 🙏

Det jag känner mig allra allra minst är ensam ❤️

För 1,5 år sedan hade jag förminskat mig själv o vad jag känner på ett sjukt osunt sätt, o det gör jag inte idag. 

Jag är inte på något sätt mindre värd för att jag är jätte trött i kropp och själ, bara väldigt ovan att vara det drogfri. 

Känns som min högre makt försöker tala om på skarpen att jag måste stanna upp och tänka och känna efter vad jag vill och behöver just nu i livet. 

Precis just nu. 

And I'm going too 👌