Gott i själen

Tänk att gottgörelser skrämde livet ur mig i början av min drogfrihet. 

Jag är långtifrån klar, men känner inte samma skräckslagna rädsla längre. 

Det känns bara skönare och lättare för varje jag gör. 

Min villighet att göra dom växer lixom.

Bara för mig själv att förstå och veta att det var min sjuka beroende person som vävde alla lögner och beteende för att helt enkelt försöka dölja och kunna fortsätta mitt knarkande är en befrielse. 

För hur det än var så trodde jag verkligen att jag var den mest störda personen i hela världen. 

Ingen annan människa kunde göra som jag gjorde. 

Ljuga om allt jag gjorde.

Jag var den enda som var så rubbad. 

Nu förstår jag att så är det inte. 

Jag har en beroende sjukdom som gjorde mig väldigt sjuk i mitt beteende och tänk. 

Och nu när jag vet vad det innebär och har tagit tag i den med allt vad det innebär så har jag hittat vägen till att kunna leva mitt liv i tillfrisknande. 

I början av drogfriheten var jag aningens bitter på att jag inte vetat om det tidigare. 

Det hade ju besparar mig, barnen och massa andra en massa lidande. 

Kändes orättvist att jag skulle behöva bli hela 41 år innan jag förstod detta. 

Nu känner jag inte så längre. 

Jag blir snart 43 och känner stor tacksamhet att jag överhuvudtaget fick en chans att ta tag i livet. 

Finns ingen anledning att vara bitter. 

Jag lever och får chansen att gottgöra och inget är försent. 

Sen inser jag att jag inte kommer bli mottagen med öppna armar överallt och det är ok. 

Bara att jag har villigheten räcker för mig. 

Kan inte tycka o tänka åt andra. 

Bara mig själv. 

Så idag ser jag steg 9 och att göra gottgörelser som en ynnest att jag faktiskt har den möjligheten.

Sinnesro bönen står mig varmt om hjärtat 💞

 

"gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden"

🙏