När kroppen säger stop!

Vet inte om jag är helt utbränd, men helt klart på väg åt det hållet. 

Jag gick i väggen rejält för 12 år sedan och även om det berodde på andra faktorer oxå så får jag inte förminska det för det har ändå hänt.

Det är en del av mig och min kropp o själ. 

Närmar mig 1,5 år som drogfri och det är klart det har händer saker i kroppen.

Men gör även att jag nu när jag inte dövar sinnet så känner jag av varningarna kroppen ger mig och följer dom hela vägen.

Det är väldigt skönt samtidigt att ha detta val men gör det inte enkelt bara för det. 

Att vara förståndig och lyssna på kroppen är en tränings sak. 

Att gå förbi tänket:

"Jo jag känner mig rätt slut, men ska bara...."

Det krävs träning. 

Iaf för mig. 

Idag har jag även något med mig som kallas sunt förnuft. 

Har väl alltid funnits där men inte praktiserats så hårt eftersom jag valt att döva det med oändliga varianter av sinnesförändrande substanser. 

Nu dammar jag och putsar upp det för användning dock. 

Och förståndet och förnuftet säger idag till på skarpen att jag måste ta hand om mig. 

Dra ner på tempot innan jag är helt 100 % slut. 

Jag älskar fortfarande mitt café och har även behövt den intensiva närvaron där efter min behandling för att ta mig fram till den jag blivit idag som drogfri människa. 

Men när jag inte kommer ur sängen så har jag dragit det för långt. 

Jag inser det. 

För övrigt mår jag bra, även om jag tänker göra en allmän checkup på vc för att se att allt är ok. 

Jag har skapat en rätt trygg o stark Renata som verkligen mår bra. 

Men jag är trött och sliten och behöver ladda upp mig och även vila. 

Så jäkla enkelt är det i teorin som nu ska överföras till praktik. 

I believe in me 🙏😍