bra förändringar
Jag har två underbara barn.
En kille på 15 och en kille som är 13.
Eftersom jag faktiskt lyckades hålla mitt liv ganska flytande i många år trots pillerbruk i mängder och amfetamin, som till slut tog över helt, så levde jag även föräldralivet hyfsat normalt.
När jag berättar om mitt liv brukar jag för enkelhetens skull dela upp det i 2 delar.
De sista 5 åren brukar jag beskriva som att jag på något sätt "checkade" ut.
Knarket vann tillslut och jag ville bara leva tillsammans det och inget annat.
Så jäkla rubbat och starkt är skiten.
Det är faktiskt fortfarande extremt jobbigt att prata om det men jag är tacksam att jag idag kan göra det.
Och att skriva är terapi det med har jag lärt mig.
Sen vill jag dela med mig.
Kanske nån läser och relaterar.
Kanske någon blir stärkt och ser hopp.
När jag började "checka ut" så blev det väldigt tydligt.
Jag förlorade helt ork att ta hand om någon annan än mig själv.
Pappan fick ta mer och mer ansvar.
Själv var jag så invävd i massa lögner så jag visste inte längre själv vad som var sant eller inte.
Kunde inte se folk i ögonen längre.
Allt handlade tillslut om nästa dos och då avskrev jag mig vårdnaden om barnen helt frivilligt.
Jag varken ville orkade eller hade förmågan till att vara mammma längre.
Fy fan vad stark denna skit beroende sjukdom är!!
Känns nästan overkligt att skriva detta bara.
Men så var det, knarket blev min kärlek mitt allt.
I det läget hade inte ens mina barn skuggan av någon chans.
Jag har aldrig varit fysiskt elak mot mina barn, men herregud vissa handlingar tycker jag nästan kan vara lika illa.
Alla miljoner gånger jag gjorde dom besvikna på slutet.
Orkade inte hålla löften, eller kunde snarare inte.
Ja, det är många många saker och händelser som nog alltid kommer göra ont.
Till slut blev det enklare att aldrig träffa eller prata med dom, för då kunde jag döva mitt eget samvete i lugn och ro och fortsätta knarka.
När jag frågade dom nu när jag blev drogfri vad som varit det jobbigaste var det just detta med alla lögner och brutna löften.
Känslan att jag inte ville ha dom.
Fruktansvärd känsla.
Och det får jag leva med att jag gav dom i resten av mitt liv.
Jag är så otroligt tacksam att dom har en pappa som är en av dom finaste personer jag vet.
Efter all skit jag gjort så släppte han in mig i deras liv igen.
Han gav mig en chans för att barnen ville det helt enkelt.
Det är så stort så jag finner inga ord.
Och för det tackar jag gud varje dag.
Jag gottgör mina killar och deras far för varje dag som går genom att vara drogfri.
Och jag gör det med glädje.
Jag är så otroligt långt ifrån den människa jag var för 848 dagar sedan.
Jag har en relation med mina barn idag som är jättefin.
Nu kommer jag även flytta närmare dom och det känns väldigt bra.
Jag är äntligen mamma igen.
Vilket inte är en självklarhet.
Men jag fick den chansen, tog vara på den och tänker inte slänga bort den genom att kliva ut i kylan igen.
Att vända om hela mitt liv och ta allt tillbaka som jag förlorat har varit både tufft och tungt ibland, men så fucking värt det!!
Varenda jäkla steg jag tagit.
Att jag även funnit mannen jag vill dela resten av mitt liv med är också så otroligt fint och ibland får jag verkligen nypa mig själv för att se till att detta verkligen händer på riktigt.
Trots att jag varit denna fruktansvärt trasiga människa och han vet om det så älskar han mig för den jag är idag.
Och idag är jag en väldigt glad och kärleksfull Renata som faktiskt lever livet på livets egna villkor.
Inte alltid en dans på rosor men skulle aldrig i världen byta bort det.
Så high five för ett liv utan droger för då får man istället plats med väldigt mycket ärlig kärlek!