Är det så viktigt med sömn egentligen 🙄
Att ligga sömnlös eller vakna efter några ynka timmar tillhör tyvärr normaliteten i mitt liv verkar det som.
Började med antidepressiv medicin för några månader sen och det stabiliserande mig på ett positivt sätt vilket jag är tacksam för.
Jag gråter ju inte 24-7 längre vilket är skönt.
Men sömnen...suck!
Sömnbrist gör ju ingen människa lycklig direkt.
Jag är ju så totalt sönder medicinerad sen tidig ålder vilket gör att jag är idag väldigt noga med vad jag verkligen vill och behöver peta i mig.
Vilket iof är väldigt sunt.
Har nog missbrukat det mesta i medicin väg och där vill jag inte hamna igen.
Nu provar jag melatonin till natten sen några dagar tillbaka som ju ska vara något naturligt ämne i kroppen, men jag vet inte direkt om det hjälper.
Har ju sen några veckor tillbaka börjat sova med att sova med "snarkmaskin" oxå och det var ju en omställning som nu är en vanesak att sätta på sig tack o lov.
Och det händer ju faktiskt att jag lyckas somna.
Men jag fattar verkligen inte varför jag inte kan sova vidare utan alltid vaknar efter 3-4 timmar.
Även om jag motionerar mig och blir så trött så det känns som jag ska stupa lite, så stränar kroppen emot.
Nu när jag slutat i caféet är jag ju inte heller längre stressad utan tvärtom väldigt avslappnad människa i grunden.
Men att sova är tydligen inte något min kropp vill.
Ibland undrar jag om det är alla år på amfetamin som har rubbat min sömn for ever and ever lixom....
Känns lite så ibland.
Inte är det ofta jag tar igen sömn på dagen heller fast jag faktiskt har den möjligheten.
Jag tycker om känslan av att faktiskt vara trött på kvällen.
Gå och lägga sig på kvällen som "normala" människor gör lixom.
Nåvä, det kan alltid alltid vara värre och på något sätt tycks jag kunna hantera sömnlösheten även om det är fruktansvärt jobbigt bortemellanåt.
Nåt som blir uppenbarligen värre när jag inte får sova tillräckligt är den gigantiska tröghets massan som verkar uppstå i hjärnan.
Den är hyfsat dryg och lite småjobbig kan ja tycka eftersom det får mig att låta totalt efterbliven när tankar och ord inte går ihop men ändå väljer att lämna munnen .
Nu kan jag skratta åt mig själv (och det kan även andra oxå)
tack o lov, men aningens jobbigt är det faktiskt..🙄
Sömn är ju viktigt för att man ska kunna fungera som människa och just nu känner jag mig lite som ett halvfunktionellt tandtroll 🤪
Men det blir bättre.
Jag har hopp 🙏